Fibertyg är en typ av textil som tillverkas utan att väva eller sticka ihop fibrerna. Istället binds fibrerna samman genom en mängd olika metoder såsom mekanisk, kemisk eller värmebindning. Utvecklingen av fiberduk kan spåras tillbaka till tidigt 1900-tal då det första patentet för en ovävt tyg lämnades in i USA 1910.

Det första kommersiellt framgångsrika non-woven-tyget producerades på 1940-talet av DuPont, som använde en process som kallas "spunbonding" för att skapa en väv av kontinuerliga filament som sedan sammanfogades med värme. Denna process blev grunden för många av de fiberdukar som används idag.

På 1950-talet möjliggjorde introduktionen av nya syntetiska fibrer som polyester och polypropen utvecklingen av nya non-woven tyger med förbättrad styrka och hållbarhet. På 1960-talet möjliggjorde tillkomsten av airlaid-teknik tillverkning av fiberdukar med ett mer varierat utbud av fibertyper och egenskaper.

Sedan dess har det skett många framsteg i utvecklingen av non-woven tyger, inklusive användningen av nanoteknik för att skapa tyger med unika egenskaper som antibakteriella eller vattentäta egenskaper. Idag används non-woven tyger i en mängd olika applikationer, inklusive hygienprodukter, medicinska textilier, geotextilier och fordonstextilier, bland annat.